Födelsedag

19 blev man också. Och ja, det känns väl inte så dumt. Inte överdrivet storslaget kanske. 19 är liksom bara en slags mellanålder mellan 18 och 20. Men. Nu är jag alltså lite vuxnare än 18, men fortfarande barnsligare än 20, så ja, jag kan inte klaga. 19 borde rent teoretiskt bli ett bra år (säger hon som aldrig förväntar sig något). Jo, men jag tror faktiskt det. Det lär ju inte bli dåligt.

Mitt liv som 19åring började med att familjen kom med frukost på sängen och ett paket från lillasyster. Det var en hårtork, som jag fick med motivationen: En tonåring utan hårtork är ingen riktig tonåring. Nu ska du ut i stora världen, men INTE utan en sån här.

Kvällen sedan firades med mina kära vänner som knackade på dörren redan innan jag fått på mina strumporna ordentligt. Vi käkade min och mammas hemgjorda tårta och vi diskuterade livets stora frågor, som t ex varför man har plast i håret. De sjöng vackert med skedar på näsorna, Michelle gjorde avancerade konster och Annie andades på mina rosor så att de dog. Agnes fick lov att ställa upp på imma-på-glasögon-kort igen, vilket inte var första gången. Jag tvingade dem att stanna kvar och fira klockslaget med mig, och sen åkte de hem och jag gick och somnade.