JAAAAAAAAAAAA!
Det här är helt enkelt inte sant. Det är inte möjligt. Jag tror faktiskt inte på det. VI HAR BILJETTER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! inte för att jag kan förstå det, jag kommer inte att tro det förrän Agnes ringer och säger att hon faktiskt HÅLLER i dem. Men vi har biljetter. VI HAR DEM.
Lite halvslött kollade jag ticnet, av gammal vana bara, jag menar, jag hade ju vant mig vid att det inte fanns, och inte hade funnits på ett bra tag. Och då. Då står det inte ett rött kryss där längre. Det står BOKA BILJETT, i gult!! I samma ögonblick går jag in i ett chocktillstånd. Jag ropar VA? VA? Vadå? Nej! Fan, jag måste beställa! NU! Jag klickar vidare och vidare och mamma kommer och undrar vad det är. Jag känner att jag faktiskt håller på att svimma, ja! det är sant, jag svimmar aldrig, men just då blir det någon konstig påfrestning på mitt huvud. Jag börjar boka, för jag känner att det är bråttom, bråttom, det finns säkert många som står på kö för de där biljetterna. Mamma frågar om jag inte borde ringa till Agnes först, innan jag bokar in en biljett åt henne. Så jag ringer. Det första Agnes frågar är vad det är, har du biljetter eller? Hur kunde hon veta det? I alla fall. I totalt upplösningstillstånd och med Agnes i luren gör jag klart bokningen, lägger på, låter mamma ringa upp pappa för att få hans kod till Nordea-kontot, och sedan är det klart. Jag ringer upp Agnes på nytt för att ge henne bokningsnumret så att hon kan hämta biljetterna eftersom hon mycket passande befinner sig i Stockholm. Vad kul det ska bli, säger hon.
Vi kommer inte hem. Haha, vi kommer inte att komma hem, men det skiter jag i. Jag övernattar på en bänk om jag behöver.
Det här är helt enkelt inte sant. Det är faktiskt så att jag inte tror på det. Jag vet att något kommer att hinna skita sig. Men ändå. Nej, jag fattar inte.
För alla er som inte var med idag, kan jag ge er en antydan om hur det var. Min syster sa: Det är som med fransmännen, fast mycket mycket värre. Så ni kan ju tänka er.
Lite halvslött kollade jag ticnet, av gammal vana bara, jag menar, jag hade ju vant mig vid att det inte fanns, och inte hade funnits på ett bra tag. Och då. Då står det inte ett rött kryss där längre. Det står BOKA BILJETT, i gult!! I samma ögonblick går jag in i ett chocktillstånd. Jag ropar VA? VA? Vadå? Nej! Fan, jag måste beställa! NU! Jag klickar vidare och vidare och mamma kommer och undrar vad det är. Jag känner att jag faktiskt håller på att svimma, ja! det är sant, jag svimmar aldrig, men just då blir det någon konstig påfrestning på mitt huvud. Jag börjar boka, för jag känner att det är bråttom, bråttom, det finns säkert många som står på kö för de där biljetterna. Mamma frågar om jag inte borde ringa till Agnes först, innan jag bokar in en biljett åt henne. Så jag ringer. Det första Agnes frågar är vad det är, har du biljetter eller? Hur kunde hon veta det? I alla fall. I totalt upplösningstillstånd och med Agnes i luren gör jag klart bokningen, lägger på, låter mamma ringa upp pappa för att få hans kod till Nordea-kontot, och sedan är det klart. Jag ringer upp Agnes på nytt för att ge henne bokningsnumret så att hon kan hämta biljetterna eftersom hon mycket passande befinner sig i Stockholm. Vad kul det ska bli, säger hon.
Vi kommer inte hem. Haha, vi kommer inte att komma hem, men det skiter jag i. Jag övernattar på en bänk om jag behöver.
Det här är helt enkelt inte sant. Det är faktiskt så att jag inte tror på det. Jag vet att något kommer att hinna skita sig. Men ändå. Nej, jag fattar inte.
För alla er som inte var med idag, kan jag ge er en antydan om hur det var. Min syster sa: Det är som med fransmännen, fast mycket mycket värre. Så ni kan ju tänka er.
3 Comments:
värre än fransmännen!?:O då är det ILLA
:D Nej fan vad kul!
det ska bli så kul så kul så kul :D vilken konsertvår det blir! jag kommer att bli (eller snarare är) ruinerad, men vad gör man inte? Regina måste man ju se! Tänk bara på ditt hjärta Carolina, du får inte stressa upp dig så där. Min första tanke var att nån som tuggat i sig lite för mycket anfetamin försökte skrämma mig i luren... ;)
Skicka en kommentar
<< Home