un autre jour en France

Jag vill inte aka hem. Vad ska man hem och göra? Det är ju inte dags än, men tiden gar sa snabbt och jag vet att vi snart star där igen, pa Charles de Gaulle, där allt började och där allt tar slut. Om jag sen dessutom inte kommer in pa folkhögskolan har jag ingen annan plan, när jag kommer hem. Jo, jag ska ta körkort. Hoppas för guds skull jag kommer in.

jag har varit dalig pa att skriva. Bade dagbok och blogg. Saker bara händer, eller händer inte, och sen är det över, och sen händer nagot nytt. Det är Paris. Och det kommer att kännas konstigt när det inte är Paris längre, utan en stuga med vita knutar ute i skogen.

Förra veckan fick jag förresten besök. Syster med pojkvän kom hit i nagra dagar och bodde hos oss. Det var trevligt. Hoppas ni inte tyckte att det var för trakigt. Men allt blir ju ganska trevligt när man kollektivt och helt spontant köper strumpor med djur pa sista kvällen, och sen avslutar med en stor pizza.

En annan sak som är ganska angenäm är att byggarbetarna äntligen har avlägsnat sig. Ett par dagar höll de till och med pa INNE hos oss. Men nu är det klart. Och det är skönt. De fick aldrig nagot kaffe stackarna.

Snart ska det tydligen bli strejk igen. Ingen métro eller buss. Ganska jobbigt, i och med att vi faktiskt KAN ga till skolan, det är inte sa väldigt langt. Sa man har ju ingen ursäkt att inte komma. Det kan ju vara rätt trevligt att ga i och för sig. Om det inte är blött och kallt.

the one with moral

Internetcaféet. Vi upptäckte precis den mysiga nedervaningen. Det luktar grotta. Klockan tre kommer vi inte att vara där vi ska vara. Jag funderar pa vad fan man kan skriva. Det är nog bäst att det mesta blir osagt. Förlat, det där var elakt.

Hur som helst. Ska pa konsert snart, Siouxsie. Den 28e Oktober. Rätt coolt.

Jag lever och mar bra. Sa ni vet. Det far bli en blogg en annan gang.

puss

blogg à Paris

Sa där ja. En blogg ska man väl fa till pa nagot sätt. Fast a ena sidan finns det väl sa mycket att säga att det blir svart att skriva nagot alls (om det över huvud taget är nagon som fortfarande läser, jag kan halla med om att det är lite drygt att läsa text utan vara kära a:n, om ni nu fattar, alltsa, ah kolla: °a. Snyggt °a va? ok, jag tror jag lägger ner det och skriver om nagot vettigt i stället.

Kan ju berätta om min dag da.
Gick upp tidigt. Klockan 9, en okristlig tid. Det var kallt som satan och när man skyndade ut för att köpa den dagliga baguetten regnade och blaste det dessutom. Michelle var kvar hemma, eftersom hon är sjuk, Men Annie och jag slog nog rekord i seghet den här morgonen. Vi kom nästan försent till föreläsningen pa rue l'Estrapade. Inte för att det hade varit dagens katastrof direkt, da föreläsaren i Histoire de l'Art är ganska trakig och oinspirerande där hon sitter med sitt fluffiga har och halvt läser ur ett manus med ansträngt langsam franska.

Efter föreläsningen var det bara att ge sig ut i det ogästvänliga vädret igen. Och samtidigt äta sin medhavda baguette. OCH halla i paraplyet som helst ville blasa iväg nagon annanstans. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, sa jag vandrade mest runt. Och när jag gick där, pa en mindre gata, kom plötsligt en snubbe fram till mig och började "excusez-moi mademoiselle....!" och sen drog han pa och jag förstod inte sa mycket, vilket jag sa, och oturligt nog kunde han engelska ocksa. Han sa att han fatt syn pa mig över gatan, och "helt spontant" kommit fram till mig. Han "tyckte om min stil" tydligen. Jag sa att jag var svensk. "Are you really Swedish? You look so French. Do people really look like that in Sweden? Are you born in Sweden?" Yes, yes, I'm very Swedish sa jag och ville inte riktigt ha fler fragor. Efter ett tag undrade han om det var möjligt att träffas igen och ta en drink. Nej tack sa jag, but that's very nice of you. Varför händer det sa ofta att dessa suspekta män intresserar sig för mig? Visst, visst, lite smickrad ska man väl känna sig, men ända.

Hur som helst, min lektion började kl 3, och jag var där tidigt. Det var svinkallt i klassrummet. Inte ens min kära lärare kunde säga nagot annat. Som en tröst fick vi 2 bonbons var idag, och det var ju inte fy skam (när nagon kommer försent i min klass maste den bjuda pa godis, och det är en ganska trevlig regel. Det blir liksom ett helt förrad där i klassrummet. Läraren, Madame Berthier uppmanade oss alla (eftersom sa gott som alla är mer eller mindre sjuka) att ga hem och blanda iordning nagon skön grej bestaende av rom, honung, varmt vatten OCH tva aspirin. Det var tydligen det bästa. Hm, jag kanske ska ga hem och testa pa Michelle.

Efter skolan tog jag métron och rer:en mot Luxembourg. Träffade pa en av mina amerikanska klassisar i rer:en och vi stod och pratade lite medan taget stod still och hade nagot problem. Det var rätt trevligt ända.

Et voilà. Nu sitter jag här. Ska ga nu, aka hem och steka pannkakor och sen lata kvällen överraska mig. Har ni tur bloggar jag igen. À bientôt

hejdå Schweden

Jo, jag lever faktiskt än. Och det är väl det minsta man kan begära, att jag skriver ett litet inlägg innan avfärden ut i världen, och det så kallade livet. Det är alltså avfärd imorgon, och sedan är det oåterkalleligt. Där kommer vi att stå, tre bondläppar i storstan, med stora resväskor och tre månader framför oss. Jag har ingen aning om hur det här kommer att bli. Konstigt. Nytt. förhoppningsvis kul.

Ja, det finns egentligen inte så mycket att säga. Jag vet ju inte så mycket. Och jag vet inte vad jag ska göra nu heller. Jag tror jag är klar med packningen i stort sett. Och något måste jag göra, annars blir jag bara nervös. Borde gå och koka dagens fjärde kopp te kanske. Jo, det låter som en rimlig sysselsättning. Klockan är ju bara tre. Jag har många koppar kvar innan den här dagen är slut.

Carolina bloggar igen

Vad har hänt med mitt bloggande egentligen? Jag är besviken själv. Jag som tänkte att jag skulle dra till med en stor fin avslutningsblogg om sp3 när vi tagit studenten och allt. Men det blev inte av. Och inget annat blir av heller.

Jag vet inte. Jag kanske inte har något att klaga på just nu, vilket verkar vara det enda jag gör på bloggen annars.

Ok, jag HAR kanske lite att klaga på. Mest mitt lägenhetsletande i Paris som jag inte vet var det ska sluta. Har inte fått något svar från de jag skickat ett mail till och sagt att jag var intresserad. Så nu vet jag.. ingenting. Vilket är något stressande.

Idag är det en grå och ful dag och den gör mig trött. Jag reste hela dagen i förrgår, när jag och min syster åkte hem från Gotland. Vi missade tåget i Nynäshamn och det innebar att vi fick vänta en timme till, vilket i sin tur ledde till att vi fick vänta 4 timmar i Stockholm. Under de där 4 timmarna hann vi med att både tappa bort Johannas mobil samt återfå den. Detta bidrog till att vi fick ta oss en joggingtur tvärs över stan i regnet och tillbaks för att hinna tillbaka till tåget. På tåget hem fick vi lyssna på en gubbe som satt och pratade konstant i sin mobil (jag tror han hade två stycken till och med). Jag vet inte hur många samtal han var tvungen att ringa, men han var absolut tvungen att säga exakt samma sak till alla de där personerna. Så nu visste garanterat hela vagnen att han skulle hem till morsan i Säter, sitta på en stubbe, gå på AA-möte och att hans son var narkoman och skulle bli pappa. När vi nästan var hemma blev det signalfel och tåget fick krypa hela vägen fram till Krylbo. Under den sträckan hann gubben ringa ytterligare ett antal samtal berörande exakt samma saker.

Faktiskt var hela resan hem ganska präglad av alkisar. På båten hamnade vi brevid ett sällskap som luktade ungefär som lokalbussen gör här hemma när horndalsborna ska hem. De hällde i sig öl efter öl och satt och fnissade som bara halvpackade män i 50-årsåldern kan göra.

När vi satt fast i Nynäshamn hade vi sällskap av en sliten öststatare som gick och kedjerökteoch Johanna var övertygad om att han skulle ta hennes väska och hota henne med kniv. Han gjorde inte det, dock.

Och i Stockholm, när Johanna var som mest deppig över att ha förlorat telefonen kom en gubbe klädd i skinnjacka och spetsiga skor, slog sig ner på vår bänk, lutade sig fram mot henne och sluddrade knappt hörbart: Ursäkta, du har inte ett bidrag till en kaffe, eller? jo, kaffe var nog precis vad han ville ha. Vi böt bänk.

Och nu är man alltså hemma igen, och har så varit i ett par grå dagar, som inte ens känns som dagar. Snart ska man börja jobba, och samtidigt måste en lägenhet fixas så snabbt som möjligt.

Hoppas det kommer lite folk hem till mig på lördag. Kolla klassbloggen om ni inte gjort det.

Johanna och jag med soundtracket för resan. Harry and the Potters. Oslagbart.

Ayia Napa-bloggen

Ok. Nu kommer Ayia Napa-bloggen. Jag orkar inte skriva något väldigt långt och utförligt, men lite bilder kan jag väl åtminstone bidra med. Faktum är att jag nog inte orkar skriva något över huvud taget. Hm, ta en titt på kollaget om ni vill, men ni får nog titta på det i full storlek, liksom, annars är det nog ganska litet.

Död åt Spåren av Kungens män