adiós

Nu åker man alltså igen. Åker till Gotland med familjen i två veckor. Det ska bli fint. Kanske bada lite. Ligga och softa på någon klint, måla något. Hänga omkring i Visby med syrran, köpa smycken och ta en fika på kafé Strykjärnet. Se lite Shakespeare. Käka jordgubbar i botaniska trädgården. Svära över för små skor och skadade fötter.
Ha det bra, mina vänner. Hoppas ni klarar er utan min blogg ett tag. Kommer hem om två veckor och sedan kastar jag mig in i arbetslivet.
Ciao

...

efter midsommar

Det blev trots allt midsommarfirande i fredags, även om vi inte hade trott det. Tog bussen 18.23 till stan och sedan cyklade jag och Annie till Nävden och satte oss på en trevlig sten eftersom bryggan var ockuperad av två snubbar som aldrig ville gå. Solen höll sig framme hela kvällen tills den gick ner. Vi käkade jordgubbar och gjorde blomsterkransar och kände oss riktigt midsomriga. En av kransarna blev för liten och satt som en tårta på huvudet. De var inga mästerverk överhuvudtaget, de var lite småtufsiga och skeva men det var i alla fall kransar. Ett tag funderade vi på bad också, men det blev inget med den saken.

Vi cyklade tillbaka när det blev för kallt, och fick te och päronkaka hemma hos Annie. Satt en stund och lyssnade på Annie som spelade gura, och sedan hurrade vi för klockslaget.

midsommar i det grå

Det kunde väl åtminstone vara lite varmt. Men nej, inte ens det. Så, det är lite lagom ruggigt, precis som det brukar vara. Jag är på förvånansvärt gott humör och sitter inomhus och välkomnar midsommaren. Eller gott och gott, förresten. Gott är väl lite väl optimistiskt kanske. Men det är helt ok. Ingen bitterhet över uteblivet firande.

Midsommaren borde vara lite mer mystisk, som vi sa när vi diskuterade det igår. Eller, det var jag som vanligt som tyckte det när Annie sa att midsommaren var mystisk redan.

Ja men tänk er. Kan det inte få vara lite mer mystiskt för en gångs skull? Det är ju aldrig det.

rapport från gårdagen

Hem till Annie igår. Hon berättade till sin bedrövelse att hennes byxor hade spruckit ännu mer. Så jag var tvungen att ta kort. Jag vet dock inte om jag vågar lägga upp dem.

Vi försökte jobba lite med vårat projektarbete. Det gick så där kan man väl säga. Det vi tillslut fick till blev ändå ganska bra. Vi måste bara jobba på vår effektivitet lite mer.

Annie förebyggde sin hunger genom att ta fram en gammal kall pizza, som hon åt innan vi tog bussen till stan för att gå på teatern. Det var längesedan nu, och vi blev lite nostalgiska. Teatern var bra, och de var duktiga. Det var lite svårt att tänka sig att man faktiskt själv har stått där en gång i tiden, och spelat rånar-träd.

eine nacht

Det blev 6 sidor dagbok igår, så man tycker ju att det borde finnas något att säga. Men nja, jag vet inte ens om jag själv skulle förstå vad jag skrev om jag läste det idag. Då kände jag mig åtminstone väldigt klar i huvudet. Men vem vet, vad jag skrev för shit halv två på natten. Jag satt bara och kände mig insiktsfull och sorgsen i sommarnatten. Nej, sorgsen är fel. Snarare lite upplyst, ungefär som Buddha under trädet. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna sova. Jag skulle aldrig mer kunna se något viktigt i tillvaron. Det låter kanske väldigt deppigt, men det var det ändå inte. När jag hade skrivit klart kunde jag sova. Jag hade flyttat över det där oroliga. Det var som att tankarna som jag började tänka suddades ut i kanterna och inte blev så stora och jobbiga utan bara obetydliga. När jag hade kommit så långt i mitt filosoferande återstod bara ett par sista rader att skriva:

Det var aldrig meningen att vi skulle fråga efter den stora frågan. Den var inte anpassad för hjärnan och tvärt om. Faktum är, att frågan inte ens existerar.

jag har köpt lera med mer

Jag har köpt lera. Så nu ska jag prova på det också, vet inte riktigt vad det är för amatörlera, det blir säkert skitfult, men jag behöver något nytt at hålla på med. Målningen står stilla. Köpte en liten pensel idag för att pigga upp mig själv. Men vi får se.
......


Igår badade jag för första gången i år. Visserligen i pool, men ändå. Var hemma hos Hanna och jag grillade grillspett.

Annie: Vad gulliga de är.
Jag: De är färglösa.
Annie: Ja, de är som dig.

Lyssnade på historier från deras gamla helsjuka klass. Satt och ugglade till halv ett, och fick skjuts av Martas mamma.

Grattis Morsan, 43

......................................

....................................................

Snygg-Lars och gnagaren i värmen

Åkte in till stan igår. Det var en snubbe på bussen som började snacka med mig. Han undrade om det gick bussar till Hedemora från Avesta. Ja, det gör det, trodde jag.
Are you a Moslem? Frågade han efter ett tag. Muslim? Skulle jag vara muslim? Jag som ser ut som en liten blekfet hob, skulle jag se ut som en muslim? Han var ganska trevlig i alla fall. Har ingen aning om varifrån han kom, men han kunde prata både hindi och ryska. Han ville bli tolk, men det gick ju inte, för han kunde ju inte svenska. Han skakade hand med mig och sa:
I’m looking for friends here in Sweden, so if you want to, you can give me your number!
Öh, I don’t think so, sa jag och kände mig lite otrevlig. But nice to meet you..!

Träffade Annie på stan. Jag var tvungen att hitta en bikini, och jag köpte den som såg minst gräslig ut på mig.
Sedan fick vi oss ett varsitt par solglasögon (Annies tredje den här säsongen?). Mina var i alla fall riktiga nostalgibrillor som får en att tänka på kort på gamla släktingar från 70-talet som man brukade titta på och hånskratta. De var dessutom lila och rosa. Lila och rosa. Mon dieu.

Köpte en liter jordgubbar och satte oss i en nedförsbacke i Karlbergsparken och skådade ut över staden med våra übercoola glasögon.













Gick sedan hem till Annie den långa långa vägen i solskenet och längtade efter en pool. Jag fick inte kasta mig i älven för Annie.
Kom hem till henne och lade oss på gräset och drack vatten. Annie tyckte inte att jag skulle kalla hennes katt för Ben.

orka

Det är någonting med sommaren som kväver mig. Det är varmt, det är tråkigt, det är spindlar överallt. Det finns ingenting som är kul. Det finns ingenstans att ta vägen, det finns ingenstans jag vill ta vägen. Jag vill inte göra något, jag orkar inte. Jag kan inte. Det går inte att måla, det är för komplicerat. Ingenting blir gjort. Det enda jag har gjort idag var att lösa ett korsord, översätta en tysk text och rita av Johnny Depp, och inget blev särskilt lyckat. Uppenbarligen behövde jag bara lite halvtråkiga oengagerande saker att sysselsätta mig med för att inte drabbas av någon grubblande början-på-lovet-ångest och torka ihop i hettan.

Jag tror inte sommaren klär mig.

Nu var det där alltså. Lov, god damn it. Vaknade upp på lördagsmorgonen och kände att allt var precis som det skulle. Deppigt. Förra kvällens tomhet hade liksom tagit sig en vändning över natten, och allt kändes bara allmänt tungt.

Fredagen kunde ha blivit trevligare än den till slut blev. Inte för att jag själv var särskilt nere, utan jag var bara känslolös och tom i stort sett hela kvällen. Det var helt enkelt (för att sno Amandas uttryck) oerhört jämntjockt. Jag var inte trött, jag var inte ledsen eller glad eller förbannad. Det var till och med lagom varmt. Jag var ändå inte särskilt frånvarande, bara tom.

Slutade kvällen på ett räcke utanför coop och pratade med Annie.
Nej, konstaterade jag, det har aldrig varit roligt.

Alla åkte hem så småningom. Jag var kvar ensam ett tag och letade efter min syster som som vanligt var ute och svängde sina lurviga.

Michelle fyllde 18 på lördagen. Hon fick ett fia med hutt av mig och Annie. Jag grillade ananas och konstaterade att det kanske trots allt var lite godare om man sket i att grilla den.


Myggorna älskade mig, och fast jag fick låna Annies myggmedel var de ovanligt elaka mot just mig. När jag räknade betten imorse var de 58 st.
Lite senare roade vi oss med att springa ut på en åker (-de ser ju så fina ut på håll!), och mina skor blev leriga.
Jag åkte hem när hela gänget stod och dansade och vrålade till bot-låten och jag satt på bänken och kände mig nykter.

dragkamp och bal

(den här skulle egentligen ha lagts upp igår men sidan fuckade up sig så det gick inte)

Helt ledig idag. Åkte bussen in för att titta på Åvestadals årliga dragkamp. Shit, jag hade nästan glömt vilket jippo det är med det där. Det var massor av folk, så jag fick stå ganska långt ifrån och få sikten skymd av diverse träd och grenar + alla människor som skulle resa sig upp och gå förbi hela tiden. Fick se min syster i saniteringsdräkt halka ner i ån och dra på som fan med sin allra största kämparglöd. Förutom att en liten grabb hällde jord i mina skor var det ganska trevligt.

Efter att niorna spökat ut sig för att se så fula ut som möjligt (eller sexiga, det beror lite på) och skitat ner sig var det dags att skynda sig hem för att göra sig fin till balen. Johanna hade beställt styling av Moa som kom hit. Jag fick vara assistant och gjorde utsökta korkskruvar. Det blev väldigt snyggt.

Moa: det skulle inte göra så ont om du inte hade så taskigt hår!

Johannas första lock är gjord

bussen

Sp-dagen slutade i alla fall lyckligtvis tidigt. Kom dock på att jag var tvungen att gå till biblioteket med ett par skivor, så jag kunde inte ta den tidiga bussen hem. Det var tur, på ett sätt eftersom Annie och jag hittade en present till Michelle på stan, som vi tyckte passade utmärkt.

Traskade sedan tillbaka till skolan med det stora paketet för att hämta min påse med böcker som jag skulle ta hem, och väntade där på kvart över tre-bussen på min stenkant. Började sedan fundera lite smått om den bussen inte skulle komma idag eftersom alla åvestadalbarn var på friluftsdag, och det där var just en skolbuss. Crap, tänkte jag. Ska jag behöva gå hela den långa vägen tillbaka till stan nu? För här tänker jag inte sitta som en annan idiot i en timme.
När jag just hade förberett mig mentalt på att gå tillbaka med alla mina tunga påsar, fick jag till min glädje syn på en buss som kom svängande runt hörnet. Nej, är det sant, sa jag till mig själv (ja det är sant, jag sa det faktiskt högt). Jag var ensam på bussen, och tanten som körde sa att hon trodde att vi hade slutat skolan förra veckan och hon hade undrat varför hon skulle åka dit överhuvudtaget. Det var ju i alla fall tur för mig att hon gjorde det.

När vi började närma oss Åvestadal började jag i mitt stilla undra om det verkligen skulle finnas någon buss för mig att byta till, eftersom busschaufförerna hade kunnat bli informerade om att det inte var någon som skulle åka buss idag.

Det hade de inte. Alla sex bussarna stod på sina platser längs skolgården och jag klev av och letade rätt på 2an. Utanför stod alla busschaufförer i en blåklädd liten busschauförsgrupp och rökte och småpratade. Jag skulle just kliva på min buss när någon ropade:

Vart ska du?
Va?
Vart ska du?
Lövsveden.
Hahaha, skrockade de andra chaffisarna. Du får ut och åka du.

Jag stod och väntade ett tag och tittade tveksamt på den småbittra skaran kufar som alla utom en skulle få ta sina små bussar och åka hem för dagen

Hallå, är det ok att jag åker med, eller? frågade jag.
Ja, fan, åk med, sa den ene, och tillade muttrande: Du kan få köra om du vill…

Snacka om att känna sig lite fel ute. Där trodde de alla att de skulle få en lite förkortad arbetsdag för en gångs skull, och så kommer jag och ska hem. Jag bor dessutom så långt bort man bara kan när man åker med den bussen.
Som tur var var det den läskigaste busschauffören, så jag tyckte inte synd om honom. Jag satte mig lagom långt bak så att han inte skulle kunna prata med mig. Jag hörde honom ändå under större delen av resan eftersom han satt och visslade högljutt.

När han så hade kört mig hela vägen hem reste jag mig för att gå av, stannade han inte! han körde vidare förbi min hållplats.

HALLÅÅÅ! ropade jag med min lilla svaga stämma (min familj hävdar att jag inte har någon stark röst), men utan reaktion.

Jag ropade igen, och igen, men han hörde inte. Nej, tänkte jag. Han jävlas med mig. Han tänker inte släppa av mig. Han är elak och tänker låta mig gå hem i regnet från Horndal eller något!
Jag sprang fram.

Tänker du inte stanna eller!?
Va?
Ska du inte släppa av mig?
Det är klart jag ska, var ska du av då?
I Lövsveden (dumbass).
Varför plingade du inte då?
Jag sa ju vart jag skulle, och då trodde jag att du kanske kom ihåg det! (herregud människa, det finns en enda person på hela bussen – ja en person på sex bussar, och henne har du frågat vart hon ska. Är det då för mycket begärt att du ska minnas det?

Gubben har dessutom kört mig under hela min skolgång, så jag hade fått för mig att han visste det ändå (fast det är väl bara min paranoida hjärna som tänker så).
Han vände i alla fall och körde tillbaka. Han frågade om han skulle stanna vi kuren.

Nej, stanna vid skylten.
Va?

Han stannade vid kuren.

resa

När jag tänker efter så var vi ju faktiskt till Birka igår. Det är lätt att glömma bort den där lilla stunden mellan det oändliga resandet dit och tillbaks. Minns lite vagt en grön ö och en göteborgare samt att det var kallt och att vi letade förgäves efter ett matsäcksställe med sol och lä och misslyckades kapitalt.

mina vackra medmänniskor

Själva resandet var ju annars det som tog upp större delen av tiden. Bussen ner var allmänt lång och händelsefattig. Båtresan var snäppet värre och bjöd på ishavsvindar och spottande barn i motvind.

Josse och Ketonen

På hemvägen hittade jag en ledig plats inomhus brevid två lärare varav den ena hade med sig sin krulliga karl och lilla son. Jag kunde ha somnat om jag bara hade fått fönsterplatsen.

Annie är på blomstrande gott båt-humör

Fick sedan tillbringa några hastiga minuter i stan där vi köpte jordgubbar på Hötorget som Annie satt sönder i bussen. Fick i alla fall sitta längst bak och vid fönstret. Det var inte för varmt, och jag satt och stirrade ut genom fönstret ibland och tittade på klassen ibland. De verkade ha det trevligt.

Jordgubbe med utsikt över huvudstaden

Jag tänker just nu mer på tiden som är kvar än tiden som har gått. Jag tänker inte så mycket på sommarlovet som jag börjar känna hur kort tid det är kvar när vi börjar igen. Kanske är det lika bra att jag börjar förfäras redan nu, så jag har ett år på mig att vänja mig vid tanken. Dessutom har jag ju det där året på mig att fundera ut vad jag ska göra sedan. Men den tanken har jag i stort sett gett upp hoppet om. Jag kommer att vara lika förvirrad då som nu. Bara ha lite mer panik.

Jaha, men nu då. Ska jag komma med någon varm hyllning till sommaren? Nja. Alla hyllar sommaren, så jag kan lika gärna låta bli (om alla köper samma eiffeltorn så måste ju jag köpa ett annat, även om det är fulare). Skönt är det ju visserligen, att det är lov, men det är ju en ganska självklar känsla. Varför utveckla det liksom.

Det finns saker som är dåliga med sommaren, och tro för all del inte att jag är pessimistisk. Jag vill bara ha något att skriva. Så:

1. bada. bada? jag hatar att bada, i alla fall med folk i närheten, dvs, stora allmänna platser med massa halvnakna människor. Jag hatar att vara naken.

2. glassen smälter av solen.

3. spindlar.

4. solen gör mig röd. Gör desperata försök att linda in mig som en mumie och gör Johanna besviken eftersom jag inte vill ut och bada när hon hör att det är två killar därute som säger att de vill ha flickvänner.

5. bo isolerat är inte alltid så praktiskt, även om det är himla skönt att bo här när det är sommar.

6. sommaren tar slut, vilket gör att man försöker uppskatta den så mycket att det bara känns misslyckat.

7. inget blir som man tänkt sig.

8. bion är stängd.

Dessutom kommer inte betygen att bli en lika trevlig upplevelse i år som förra året. Försökte skaka ur foto-gubben vad jag skulle få, men han sa inget. Han sa bara att jag inte skulle oroa mig. Nej nej. Men vad menar han då? Att jag ska bli överlycklig av ett vg? Jag ville såklart inte säga vad jag vill ha heller, man är ju för blygsam, så fan, jag får bara hoppas.
Psykologin var årets flopp. Lämnade i alla fall in den sista frivilliga analysen som ett sista rop på nåd, men när jag skulle söka upp Rappen hade han gått på lunch, så jag fick inget veta där heller.
G i både gympa och matte, det är vad jag vet, och det är vad jag satsat på, så att säga. Jag har bara velat bli av med skiten. De är över nu, och bara det är värt ett litet lyckorus.
Sedan vet jag inte mer. Bara att jag kommer att vara lite bittrare efter den här skolavslutningen än den förra. Då var jag visserligen allmänt deppig, men kunde i alla fall glädjas åt mina betyg. I år riskerar jag att bli både allmänt deppig och allmänt frustrerad över mina misslyckanden.

Nej, innan jag blir för nergången kanske jag ska sluta, och helt enkelt göra vadjag gör bäst och sätta mig och måla klart min akvarell, lyssna på någon arg tysk och drömma mig bort.

(kan ju också tillägga att min syster har tillverkat slime på kemin, och det är ganska kul. Idag fick jag till och med ta på det.)