eine nacht

Det blev 6 sidor dagbok igår, så man tycker ju att det borde finnas något att säga. Men nja, jag vet inte ens om jag själv skulle förstå vad jag skrev om jag läste det idag. Då kände jag mig åtminstone väldigt klar i huvudet. Men vem vet, vad jag skrev för shit halv två på natten. Jag satt bara och kände mig insiktsfull och sorgsen i sommarnatten. Nej, sorgsen är fel. Snarare lite upplyst, ungefär som Buddha under trädet. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna sova. Jag skulle aldrig mer kunna se något viktigt i tillvaron. Det låter kanske väldigt deppigt, men det var det ändå inte. När jag hade skrivit klart kunde jag sova. Jag hade flyttat över det där oroliga. Det var som att tankarna som jag började tänka suddades ut i kanterna och inte blev så stora och jobbiga utan bara obetydliga. När jag hade kommit så långt i mitt filosoferande återstod bara ett par sista rader att skriva:

Det var aldrig meningen att vi skulle fråga efter den stora frågan. Den var inte anpassad för hjärnan och tvärt om. Faktum är, att frågan inte ens existerar.