Nu var det där alltså. Lov, god damn it. Vaknade upp på lördagsmorgonen och kände att allt var precis som det skulle. Deppigt. Förra kvällens tomhet hade liksom tagit sig en vändning över natten, och allt kändes bara allmänt tungt.

Fredagen kunde ha blivit trevligare än den till slut blev. Inte för att jag själv var särskilt nere, utan jag var bara känslolös och tom i stort sett hela kvällen. Det var helt enkelt (för att sno Amandas uttryck) oerhört jämntjockt. Jag var inte trött, jag var inte ledsen eller glad eller förbannad. Det var till och med lagom varmt. Jag var ändå inte särskilt frånvarande, bara tom.

Slutade kvällen på ett räcke utanför coop och pratade med Annie.
Nej, konstaterade jag, det har aldrig varit roligt.

Alla åkte hem så småningom. Jag var kvar ensam ett tag och letade efter min syster som som vanligt var ute och svängde sina lurviga.

Michelle fyllde 18 på lördagen. Hon fick ett fia med hutt av mig och Annie. Jag grillade ananas och konstaterade att det kanske trots allt var lite godare om man sket i att grilla den.


Myggorna älskade mig, och fast jag fick låna Annies myggmedel var de ovanligt elaka mot just mig. När jag räknade betten imorse var de 58 st.
Lite senare roade vi oss med att springa ut på en åker (-de ser ju så fina ut på håll!), och mina skor blev leriga.
Jag åkte hem när hela gänget stod och dansade och vrålade till bot-låten och jag satt på bänken och kände mig nykter.