bussen

Sp-dagen slutade i alla fall lyckligtvis tidigt. Kom dock på att jag var tvungen att gå till biblioteket med ett par skivor, så jag kunde inte ta den tidiga bussen hem. Det var tur, på ett sätt eftersom Annie och jag hittade en present till Michelle på stan, som vi tyckte passade utmärkt.

Traskade sedan tillbaka till skolan med det stora paketet för att hämta min påse med böcker som jag skulle ta hem, och väntade där på kvart över tre-bussen på min stenkant. Började sedan fundera lite smått om den bussen inte skulle komma idag eftersom alla åvestadalbarn var på friluftsdag, och det där var just en skolbuss. Crap, tänkte jag. Ska jag behöva gå hela den långa vägen tillbaka till stan nu? För här tänker jag inte sitta som en annan idiot i en timme.
När jag just hade förberett mig mentalt på att gå tillbaka med alla mina tunga påsar, fick jag till min glädje syn på en buss som kom svängande runt hörnet. Nej, är det sant, sa jag till mig själv (ja det är sant, jag sa det faktiskt högt). Jag var ensam på bussen, och tanten som körde sa att hon trodde att vi hade slutat skolan förra veckan och hon hade undrat varför hon skulle åka dit överhuvudtaget. Det var ju i alla fall tur för mig att hon gjorde det.

När vi började närma oss Åvestadal började jag i mitt stilla undra om det verkligen skulle finnas någon buss för mig att byta till, eftersom busschaufförerna hade kunnat bli informerade om att det inte var någon som skulle åka buss idag.

Det hade de inte. Alla sex bussarna stod på sina platser längs skolgården och jag klev av och letade rätt på 2an. Utanför stod alla busschaufförer i en blåklädd liten busschauförsgrupp och rökte och småpratade. Jag skulle just kliva på min buss när någon ropade:

Vart ska du?
Va?
Vart ska du?
Lövsveden.
Hahaha, skrockade de andra chaffisarna. Du får ut och åka du.

Jag stod och väntade ett tag och tittade tveksamt på den småbittra skaran kufar som alla utom en skulle få ta sina små bussar och åka hem för dagen

Hallå, är det ok att jag åker med, eller? frågade jag.
Ja, fan, åk med, sa den ene, och tillade muttrande: Du kan få köra om du vill…

Snacka om att känna sig lite fel ute. Där trodde de alla att de skulle få en lite förkortad arbetsdag för en gångs skull, och så kommer jag och ska hem. Jag bor dessutom så långt bort man bara kan när man åker med den bussen.
Som tur var var det den läskigaste busschauffören, så jag tyckte inte synd om honom. Jag satte mig lagom långt bak så att han inte skulle kunna prata med mig. Jag hörde honom ändå under större delen av resan eftersom han satt och visslade högljutt.

När han så hade kört mig hela vägen hem reste jag mig för att gå av, stannade han inte! han körde vidare förbi min hållplats.

HALLÅÅÅ! ropade jag med min lilla svaga stämma (min familj hävdar att jag inte har någon stark röst), men utan reaktion.

Jag ropade igen, och igen, men han hörde inte. Nej, tänkte jag. Han jävlas med mig. Han tänker inte släppa av mig. Han är elak och tänker låta mig gå hem i regnet från Horndal eller något!
Jag sprang fram.

Tänker du inte stanna eller!?
Va?
Ska du inte släppa av mig?
Det är klart jag ska, var ska du av då?
I Lövsveden (dumbass).
Varför plingade du inte då?
Jag sa ju vart jag skulle, och då trodde jag att du kanske kom ihåg det! (herregud människa, det finns en enda person på hela bussen – ja en person på sex bussar, och henne har du frågat vart hon ska. Är det då för mycket begärt att du ska minnas det?

Gubben har dessutom kört mig under hela min skolgång, så jag hade fått för mig att han visste det ändå (fast det är väl bara min paranoida hjärna som tänker så).
Han vände i alla fall och körde tillbaka. Han frågade om han skulle stanna vi kuren.

Nej, stanna vid skylten.
Va?

Han stannade vid kuren.