Blogg

Jag tänkte blogga igen. Det var ett tag sen.

Jo så här var det: Jag skulle skriva en blogg om att det aldrig finns tillfälle för en drickyoghurt. För så är det faktiskt. När Annie och jag en solig måndag vandrade genom Karlbo kom vi till insikten att det aldrig, faktiskt aldrig finns någon anledning att köpa en drickyoghurt. Jag har inget emot drickyoghurt, de är bara så otroligt opassande...jämt. Är man törstig, ja då skulle jag aldrig få för mig att dricka en yoghurt, det skulle ju bara göra saken värre. Och är man hungrig då vill man ju ha något mättande och inte en mer blaskig version av en yoghurt. Anledningen till att jag hade köpt en nu var att vi gått hela vägen till Tempo i onödan, eftersom det visade sig att det inte fanns mackor till Annie där. Jag kom dock fram till att jag kanske skulle köpa en yoghurt eller liknande, som komplement till min lilla medtagna smörgås. Men. Sked hade jag såklart inte. Och det var ju inte så att man gärna ville springa därifrån efter att ha gått en sväng i själva affären. Så nej, jag tog mig en drickyoghurt. Extraordinary. Och sen gick vi till macken istället.

Jag vill inte klaga på Karlbo, men det finns lite ont om ställen att luncha på där. Vårat första alternativ var ett par ruttna bord utanför pizzerian, och nästa en trappa vid dagiset som visade sig inte vara någon trappa, och sedan en sned brunn som vi inte kunnat få plats på. Tillslut hittade vi en bänk (den var inte ens blöt) som vi fick klafsa över en brun gräsmatta för att komma till. Där var det dock inte så tokigt, förutom att vi blev bevakade av en vedhuggande gubbe i huset intill som ropade åt oss att inte äta upp allt ifall vi skulle bli hungriga imorgon också.

Måndagen var ägnad åt projektarbete. Om det var någon som undrade varför vi nu vistades i Karlbo helt plötsligt. Hela dagen intervjuade vi små söta barn (ja, de var söta, faktiskt. Jag trodde inte jag skulle kalla barn söta, men se där.) Det hela gick ganska bra måste jag säga. Förutom att jag själv höll på att gripas av en plötslig panik på bussen till stan, som skulle krångla igenom heela Brunbäcksområdet och Krylbo, där en gammal lodis naturligtvis skulle kliva på så det doftade alkis på hela bussen.

När vi kom ut i friska luften i Avesta prisade vi båda den friska luften och gick in på Bullen och fick en välförtjänt fika.

Sen tog vi varsin buss hem, och jag såg en gammal gothare.

muy bien

Tänk om jag inte hade fått några biljetter. Det hade varit fruktansvärt. Jag hade visserligen inte vetat vad jag gick miste om då heller, men jag kan tänka mig att det hade blivit en ganska deppig slutet-på-lovet-söndag. Nu blev det inte det. Det blev en helt underbar söndag. Ja, jag har inte så mycket att säga egentligen. Regina var fantastisk live, faktiskt ännu bättre än jag trott. Jag älskar hennes skivor, och live, ja, det var bara så bra.

Jag var lite orolig ett tag när vi fick sitta och vänta efter att förbandskillen med gitarr, taskiga scenkläder och krulligt stort hår hade spelat. Jag började bli lite trött. Men det ändrade sig ganska snabbt så fort Regina kom fram på scenen.

Så, det var alltså en väldigt väldigt bra konsert. Jag försökte ta lite kort med min lilla kamera. De blev väl inte överdrivet bra, men ändå. Upplevelsen var ju det viktigaste. Jag kände verkligen för att sjunga med ibland, men det var inte riktigt det draget i publiken, så det var bäst att låta bli. Jag frågade Agnes om vi inte skulle ta och sjunga när vi hade hoppat av tåget i Kungsängen, eftersom vi var helt själva där. Men hon tyckte inte att det var någon bra idé, så det blev inget sjungande. Bara några klacksparkar.

Vi övernattade hos min morbror, och tog sovmorgon, vilket vi tyckte att vi förtjänade efter en lång dag som hade bestått i mycket tågåkande, skumma sallader och nötkakor, onda fötter och klackar som riskerade att falla av (på tal om skor, Annie, Agnes gillade inte heller de lila ormskinnsskorna).

Måndagen var nog det tröttaste jag varit med om. Tack till Agnes som lånade ut sin ipod till mig på hemresan så att jag kunde sitta och halvsova, medan hon blev utstirrad av en tant.

JAAAAAAAAAAAA!

Det här är helt enkelt inte sant. Det är inte möjligt. Jag tror faktiskt inte på det. VI HAR BILJETTER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! inte för att jag kan förstå det, jag kommer inte att tro det förrän Agnes ringer och säger att hon faktiskt HÅLLER i dem. Men vi har biljetter. VI HAR DEM.

Lite halvslött kollade jag ticnet, av gammal vana bara, jag menar, jag hade ju vant mig vid att det inte fanns, och inte hade funnits på ett bra tag. Och då. Då står det inte ett rött kryss där längre. Det står BOKA BILJETT, i gult!! I samma ögonblick går jag in i ett chocktillstånd. Jag ropar VA? VA? Vadå? Nej! Fan, jag måste beställa! NU! Jag klickar vidare och vidare och mamma kommer och undrar vad det är. Jag känner att jag faktiskt håller på att svimma, ja! det är sant, jag svimmar aldrig, men just då blir det någon konstig påfrestning på mitt huvud. Jag börjar boka, för jag känner att det är bråttom, bråttom, det finns säkert många som står på kö för de där biljetterna. Mamma frågar om jag inte borde ringa till Agnes först, innan jag bokar in en biljett åt henne. Så jag ringer. Det första Agnes frågar är vad det är, har du biljetter eller? Hur kunde hon veta det? I alla fall. I totalt upplösningstillstånd och med Agnes i luren gör jag klart bokningen, lägger på, låter mamma ringa upp pappa för att få hans kod till Nordea-kontot, och sedan är det klart. Jag ringer upp Agnes på nytt för att ge henne bokningsnumret så att hon kan hämta biljetterna eftersom hon mycket passande befinner sig i Stockholm. Vad kul det ska bli, säger hon.

Vi kommer inte hem. Haha, vi kommer inte att komma hem, men det skiter jag i. Jag övernattar på en bänk om jag behöver.

Det här är helt enkelt inte sant. Det är faktiskt så att jag inte tror på det. Jag vet att något kommer att hinna skita sig. Men ändå. Nej, jag fattar inte.

För alla er som inte var med idag, kan jag ge er en antydan om hur det var. Min syster sa: Det är som med fransmännen, fast mycket mycket värre. Så ni kan ju tänka er.