helgen typ en vecka senare

Jag får väl kritik om jag inte smäller ihop en blogg om helgen snart, so here goes..

Fredag. Kom apförsent till Annie med en oinslagen present (ja, du kan ju vara glad att du slapp det hudfärgade för en gångs skull, i alla fall, om det är någon tröst).
Annie hade tillverkat tårta som var både fin och även god.




Kvällen innebar ett besök på Annies bordell, där Bordell-Kjell med flera briljerade med sina allra hetaste poser.
Lite senare fick vi den briljanta idén att åka och köpa strips som vi sedan skulle fördärva genom att doppa i choklad (något som Michelle och Annie länge velat förverkliga.) Amanda hade bil och vi åkte iväg till Beppes där Bordell-Kjell fick beställa. Det blev en mellan. De stoppades i den medhavda plastpåsen och vi åkte tillbaka. Annie började genast att bränna chokladen, som skulle smältas. Men det fick gå ändå. Jag har alltid varit säker på att jag inte skulle prova på det där, utan bara titta på, och sedan skratta hånfullt när det visade sig hur äckligt det var, och säga: hah, vad var det jag sa puckon.Men så blev inte fallet. Samtliga verkade tycka att de upptäckt en ny delikatess. Så jag var ju tvungen att prova. Man vill ju inte vara kvällens chicken, liksom. Och det var faktiskt inte så vidrigt som jag hade föreställt mig. Det smakade som strips, och choklad helt enkelt. Jag nöjde mig dock med ett strips.
Men tyvärr var det inte nog med det. Sen skulle ketchupen fram. Ketchup och strips, OCH choklad. Mmm...sa Bordell-Kjell, det blev mycket mer... pikant..!
Och sen var alla överens. Även då var jag tvungen att prova. Det var väl inte det bästa som hänt mig i matväg, men det gick ner.


Lördag. Var hem till Elmertoft och spelade spel på kvällen tillsammans med en liten skara människor. Jag är sämst på alla typer av spel, det spelar ingen roll, jag är nästan alltid sist. Jag vet inte om det egentligen beror på att jag är dålig, det är mer det att jag helt saknar tävlingsinstinkt. Jag skiter liksom i hur det går för mig. Men det var riktigt trevligt ändå. Själva spelandet var inte särskilt überseriöst, och vi roade oss ett tag med att ta kort med självutlösare. Elins kamera var sötast. Min var segast. Annies var störst.

(lägger upp ett par bilder senare)

Tårt-kväll

Grattis, Annie, som går in i en ny era från och med idag! Artonde året är förbi. Dags att börja känna på det nittonde.

Det var väldigt trevligt att komma hem till dig och äta tårta idag på självaste födelsedagen.

Jag tog alltså bussen tjugo i sju, fick sällskap med Johanna till busshållplatsen, eftersom jag inte törs gå själv i mörker. Fick sedan kuta över vägen och svinga fram min lilla reflex för att bussen skulle se mig i tid. Den stannade, jag gick på, råkade missa en gammal vän (hur kunde jag? Så fruktansvärt pinsamt och dåligt av mig. Det var två till personer på hela bussen och jag missar den stackarn, herregud. Johanna talade precis om det för mig). Åkte sedan den långa vägen till staden och lyssnade på underbara livelåtar med Lacrimosa, vilket man gör om det är en glad dag. Blev hämtad av födelsedagsbarnet och dennes mamma. Fick tårta. Blev mätt. Drack en massa te. Fotade. Blåste ballonger (Kolla den här, Carolina, den är liksom stjärt-tung.), och misslyckades med detsamma.

Hur som helst, en trevlig kväll. Som slutade med att den sista brorsan ringde tillslut, och det var väl en väldans tur?

Hejdå, och tack för allt ^^

Du är bäst

Lilla syster kanin och havet

Nu kommer här ett efterfrågat inlägg tillägnat min syster. Och jag känner att det är dags att jag skriver den här hyllningen nu innan det är dags för nästa människa ( Annie fyller år imorgon, din gamla sjuka djävul - som egentligen inte är en djävul utan en ängel, av den enkla anledningen att Agnes är mer djävulsk -)

I alla fall.
Johanna har precis fyllt år. Så jag tycker väl att jag kan kosta på en liten blogg-gratulation. Hoppas du läser det här sis, jag vet att du är lite seg med att kolla syrrans blogg, men det är lugnt. Du är förlåten, du har ju faktiskt ett liv att leva.

Bara så du vet. Jag har alltid diggat dig (ja, även när du hade glasögon och stora tänder).
Utan dig skulle det vara väldigt tråkigt. Hah, och det vet du nog om själv också.

Jaja. Hoppas ditt sjuttonde år blir lika bra som det sextonde. Om du får bestämma så blir det det. Och du brukar ju alltid få din vilja igenom, så det ska väl inte vara något större problem.

En trött människa resonerar

Jag är fantastiskt dålig på att fatta beslut. Att komma på saker, att tänka över huvud taget.
Jag får alltid anställa Agnes till att tänka åt mig. Idag på engelskan till exempel. Jag hade förstås inte satt igång med projektet än. Så jag bad Agnes tänka med mig igen (för vilken lektion i ordningen?). Så istället för att få jobba med sitt arbete fick hon lov att sitta och spåna med mig. Eller snarare var det väl så att hon kom med ideer som jag avfärdade, som vanligt. Så vi pratade med Sten. Han sa: You should listen more to Agnes! Jaha, där fick jag. Sen fick jag även några (fler) tips från honom, så nu får vi se. Nästa lektion, då jävlar ska jag göra något.

Man kan ju undra vad jag egentligen är bra på i den här världen. Jag har liksom alltid haft den lilla uppfattningen, att jag i alla fall är bra på att tänka. Och då menar jag över huvudtaget då, inte bara när det gäller att vara kreativ och komma på saker.
Men nu för tiden, när jag tänker, för jag tänker rätt mycket...I alla fall, så borde jag tänka mycket. Jag tänkte mycket förut..i alla fall. Hm. Ja. Var var jag, jo det

är just det att jag inte kan tänka nu för tiden. Jag kommer ingenstans med någonting, för allt slutar i kaos. Om det inte gäller helt vanliga banala saker, förstås. Jag är ju inte dum. Men så fort det kommer till riktigt tänkande, när jag är ensam och fastnar i något, så kommer jag inte därifrån. Det är inte direkt jobbigt. Mer lite smått frustrerande, men bara smått. Äh, det är väl som mamma säger: man kommer runt till slut.

om att inte äta godis

Tisdagen var tänkt att inleda det där förbudet som vi kommit överens om för ett tag sen. Det...Det föll bort ur minnet kan man säga.

På Onsdagen kom den stora påminnelsen. Annie frågade hur det gick. Aj, fan, sa jag och vi kom fram till att jag hade varit lika dålig som hon varit duktig. ("Jag har klarat mig i två dar, hur tror du det känns?"). Själv hade jag ätit choklad gladeligen i de där dagarna. Vi kom fram till att eftersom jag fuskat så grovt så skulle Annie ha tillåtelse att äta semla vid något senare tillfälle.

Torsdagen gick ganska bra. Befann mig i skolan hela dagen. Det är ett ställe där man väldigt ofta blir sugen på något sött och gott som kan öka sockerhalten i en stackars sp-kropp. Också när jag gick från skolan kände jag vissa impulser att vilja svänga in på närmaste ställe och köpa en bit choklad. Men jag gjorde det inte. Gick hem till mormor. Såg sedan en mycket bra film på filmstudion, åkte hem. Kände för att bita lite i den stora chokladkakan som låg brevid min säng. Men jag gjorde det inte.

När det var fredag hade mamma köpt en godispåse med mina favoritgodisar som jag liksom inte kunde komma undan under hela den kvällen. Att se de där var riktigt krävande. Och sen tyckte jag synd om mamma. Men jag åt inget.

Idag känns det som om jag praktiskt taget har förföljts av sötsaker. Åkte med mamma och pappa till Hedemora för att jag skulle köpa målardukar. Mamma frågade om vi inte skulle gå in och ta en fika när vi var där. Nej, sa jag dystert, men jag kan titta på. Det blev inget över huvud taget. När vi kom hem satte jag mig först vid skrivbordet. Kände att om det varit en vanlig dag hade jag tagit en liten bit av min schweiziska chokladkaka, bara lite, så där före lunchen, när man är hungrig och inte får mat riktigt än. Senare på eftermiddagen gjorde mamma mandelkakor med grädde och jordgubbssylt, och jag var övertygad om att jag faktiskt skulle falla dit. Men jag klarade det faktiskt med bara två koppar te och torra kex.

Pratade nyss med Annie. Jag frågade hur det hade gått för henne. Hon bekände att hon råkat lassa i sig en massa glass, helt i förbifarten, utan att tänka på det. Vi bestämde att jag därmed fick rätt till att ta lite godis, som kompensation för glassen. Jag har aldrig rusat så fort och med ett så stort leende på läpparna till en godispåse, och aldrig har det smakat så gott.

Men nu ska vi i alla fall försöka hålla oss till Annies födelsedag, då vi ska fira med dunder och brak och en fet tårta!

livet efter

Jag vet inte vad man ska säga om att skolan har börjat igen. Hittills...tja, det har inte varit vansinnigt jobbigt, men samtidigt känns det ju inte direkt roligt heller.
Jag har ingen lust att sitta här och slänga upp något klyschigt om hur kort lovet var och hur outvilad man är, eller att man befinner sig på den ödesdigra slutspurten mot det så kallade livet. Nja. Visst. Där passerade lovet, utan att jag gjorde det jag skulle, nämligen ta reda på något att göra efter skolan. Men på något sätt har det börjat att kännas lite mindre jobbigt (vem trodde man skulle höra mig säga det?? inte jag i alla fall). Jag har hur som helst börjat överväga folkhögskola som ett alternativ. Varför inte? Jag vill ta det lugnt ett tag, bara göra det jag gör bäst, dvs måla. Så jag har börjat kika på lite skolor. Tänkte ta datorn förut idag, men då var den tyvärr upptagen.

(- Johanna, sitter du vid datorn?
- Ja.
- Jaja, jag tänkte bara ta reda på något om min framtid, men..
- Din framtid eller min samtid! Vad väljer man?)

Jag behövde inte ens fundera.

Jag kan ju försöka titta på några skolor nu. Eller läsa boken till projektarbetet. Eller Kafka till 1000 sidor. Jag somnade igår när jag försökte med det sistnämnda, och det var inte bra, eftersom det berövade mig ännu en natts riktig sömn. Det och det förbannade ovädret antar jag. Jag hoppas jag kan sova inatt, man pallar ju bara inte för mycket sömnlöshet. Inte jag. För att vara på den säkra sidan har jag skippat kvällsteet idag, hoppas det hjälper. Te är en väldigt bra sak om man vill vara uppe länge på kvällen, vilket jag inte vill. På lovet var det ju lite lagom skönt att börja känna sig lite smått trött kl 3 på natten, men nu har man liksom inte lust med det längre. Det funkar inte när dygnet helt abrupt har återgått till det normala.

Jag och Britney

Haha. Jag är lik Britney. Och till skillnad från Annie var jag tydligen inte lik en enda snubbe. Vad ska man säga? Jag är kvinnligare helt enkelt.

Nyårsafton

- Är det inte någon mer som får ont i ögonbrynen av den här?

Nyårsafton blev riktigt lyckad i år. Det finns inte så mycket att säga egentligen, det var skitkul i alla fall. Tack Michelle och Annie och Agnes för en fin kväll!