om att inte äta godis

Tisdagen var tänkt att inleda det där förbudet som vi kommit överens om för ett tag sen. Det...Det föll bort ur minnet kan man säga.

På Onsdagen kom den stora påminnelsen. Annie frågade hur det gick. Aj, fan, sa jag och vi kom fram till att jag hade varit lika dålig som hon varit duktig. ("Jag har klarat mig i två dar, hur tror du det känns?"). Själv hade jag ätit choklad gladeligen i de där dagarna. Vi kom fram till att eftersom jag fuskat så grovt så skulle Annie ha tillåtelse att äta semla vid något senare tillfälle.

Torsdagen gick ganska bra. Befann mig i skolan hela dagen. Det är ett ställe där man väldigt ofta blir sugen på något sött och gott som kan öka sockerhalten i en stackars sp-kropp. Också när jag gick från skolan kände jag vissa impulser att vilja svänga in på närmaste ställe och köpa en bit choklad. Men jag gjorde det inte. Gick hem till mormor. Såg sedan en mycket bra film på filmstudion, åkte hem. Kände för att bita lite i den stora chokladkakan som låg brevid min säng. Men jag gjorde det inte.

När det var fredag hade mamma köpt en godispåse med mina favoritgodisar som jag liksom inte kunde komma undan under hela den kvällen. Att se de där var riktigt krävande. Och sen tyckte jag synd om mamma. Men jag åt inget.

Idag känns det som om jag praktiskt taget har förföljts av sötsaker. Åkte med mamma och pappa till Hedemora för att jag skulle köpa målardukar. Mamma frågade om vi inte skulle gå in och ta en fika när vi var där. Nej, sa jag dystert, men jag kan titta på. Det blev inget över huvud taget. När vi kom hem satte jag mig först vid skrivbordet. Kände att om det varit en vanlig dag hade jag tagit en liten bit av min schweiziska chokladkaka, bara lite, så där före lunchen, när man är hungrig och inte får mat riktigt än. Senare på eftermiddagen gjorde mamma mandelkakor med grädde och jordgubbssylt, och jag var övertygad om att jag faktiskt skulle falla dit. Men jag klarade det faktiskt med bara två koppar te och torra kex.

Pratade nyss med Annie. Jag frågade hur det hade gått för henne. Hon bekände att hon råkat lassa i sig en massa glass, helt i förbifarten, utan att tänka på det. Vi bestämde att jag därmed fick rätt till att ta lite godis, som kompensation för glassen. Jag har aldrig rusat så fort och med ett så stort leende på läpparna till en godispåse, och aldrig har det smakat så gott.

Men nu ska vi i alla fall försöka hålla oss till Annies födelsedag, då vi ska fira med dunder och brak och en fet tårta!