och visst kunde det bli värre också

Ja, tror ni inte att eländet faktiskt inte var över. Jag gick ut till kvart över tre-bussen. Ja. Den kom. Gudskelov. Kom till Åvestadal där jag som alltid skulle gå till buss 2 och byta till den för att komma hem. Och när jag som bäst var på väg, så ÅKTE fanskapet! Så där stod man ensam på en öde gammal skolgård, i det begynnande mörkret. Men vad kunde jag annat göra än traska iväg genom Krylbo. Jag tänkte att förra gången jag fick mig en promenad där var när det var sommar och hett och jag var på väg från jobbet. Nu var det svinkallt och inte ens en promenad i det raskaste tempo en kortbent människa som jag förmår kunde värma upp mig.
Jag gick till stationen i Krylbo och gick in i väntsalen för att värma mig. Där satt jag och väntade tillsammans med två Krylbo-lodisar som också verkade vara ute efter ett varmt ställe att fördriva tiden på. Där väntade jag sedan tills bussen kom halv fem. Det var den fula gula bussen, och jag var tvungen att sitta ganska långt fram. Där stod en full man som drack öl och pratade konstant med busschauffören under hela resan. Vad busschauffören sa har jag ingen aning om, men jag det jag lyckades urskilja ur den andres prat var något om krig och religion tror jag. "Terrorist! You know terrorists they kill! Kill kill kill. Fuck the arabs. I'm..öh..orthodox. AAMEN! ....Allah. Black jews. Jews. You know jews? Fuck you." Sedan tror jag busschauffören sa något om att han inte fick dricka på bussen. "Aah", (tummen upp). "Is good".

Sen kom jag hem. Det var kolsvart. Jag var trött. Jag är trött. Jag får inte vara trött.