ingen konsert

Jag är faktiskt ledsen. Jag hade vant mig vid tanken på att jag inte skulle få gå på någon konsert den här gången heller. Men nej, nu känns det bara så sorgligt. Jag lyssnade precis på p3 live från igår med Regina Spektor, och blev påmind om hur jävligt det var att sitta här utan biljett. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte helt enkelt kastade mig över biljetterna så fort de kom. Det blev försent, och sen blev det helt helt omöjligt att få tag på några. Det är faktiskt inte rättvist. Hur ofta kommer det något bra till Sverige egentligen?

Kan inte någon bara dyka upp nu och säga att den har en biljett till mig, och till Agnes. Aaaaw. Vad det är synd om mig. Jag kanske åker till Stockholm den 4e i alla fall och bryter mig in på China Teatern. Är det nån som ska med?

allt klär oss skönheter

På måndagen åker Carolina och Annie iväg för att spana in balklänningar i Västerås. De bestämmer sig för att börja med Ruths högtidskläder och villar bort sig men hittar rätt tillslut. Carolina hittar genast en grön och fluffig klänning som liknar en bakelse med vita fjädrar, och Annie muttrar lite diskret att hon inte tänker kommentera. Carolina tycker i alla fall om klänningen, men ger snart upp hoppet då en av de anställda talar om att den är i en lite annan prisklass. Annie tittar på de röda klänningarna och får förklara ungefär 5 gånger att jaa, jag gillar de röda, men jag kan tänka mig någon annan färg också. En orange klänning plockas så småningom fram till Annie och när Annie har provat den inser båda två att det var en väldigt fin klänning, bara man får den i en annan färg. Carolina provar den också och kommer på att det faktiskt kan vara något för henne, om hon får den i svart. Tillslut blir det dags att gå, när Annie nästan knäckt sönder revbenen efter att ha provat en liten turkos klänning, och Carolina får numret till Ruths och säger att hon ringer imorgon om hon vill ha klänningen.

Sedan traskar de vidare till nästa affär, där de mottas av en asiat som pratar svenska som de inte förstår. Annie hittar två röda klänningar som hon tycker om, men kan inte bestämma sig för vilken hon ska ta. Carolina hittar en till klänning med fjädrar som hon provar men utesluter när hon ser att hela ryggen är bar. Asiaten frågar om hon tänker köpa den. Annie säger, den är väldigt naken. Asiaten säger nääää. Carolina köper inte klänningen.

De stannar inte så länge, för de känner att de verkligen förtjänar ett fika, och de springer desperat till stam-fiket.

Fikat smakar underbart, när de tillslut får det, efter ett aningen förvirrat beställande.

När kvällen kommer ska de åka hem. Tåget är lite försenat, och de har inga sittplatser, men de sätter sig ändå i vad de tror är 1 klass. Annie är övertygad om att de ska bli utskällda av konduktören som nalkas i bortre delen av vagnen. Carolina lovar att snacka dem ur situationen om så skulle behövas. Men det gör det inte, till bådas förvåning, och de åker hem och får lyssna på en norrman när de går av i Krylbo.

gött

Jag tycker om det här lovet. Visserligen har ju inte det riktiga lovet börjat än, men ändå, bara tanken på det är ju ganska mysig.

Jaa, jag vet. Jag ÄR inte ledig egentligen, det där berget med skolarbete råkade liksom följa med mig in i lovet, men, ja, jag måste ju ha rätt att glädjas lite. Igår och idag gav jag mig tillåtelse att fullständigt ignorera det där som måste göras, och bara slöa sig igenom hela dagen. Herregud, jag har ju en hel vecka till det där. Nu ska jag bara hänge mig åt det jag tycker om. Och, det består väl ungefär i att sitta och slänga bort livets dyrbara tid framför datorn, eller vid min stereo där jag sitter och trycker låtar jag gillar på repeat.

Jag gillar ledighet.

stress

Jag vill sova.

Nej.

Jag vill bara flyta iväg i något overkligt halvmedvetande, och inte behöva göra något eller tänka på något. Bara existera lite vagt, okomplicerat. Befinna mig någonstans, gärna lite svävande. I dimma. Eller mörker förresten. Mörker, där ingen ser mig. Inte det vanliga mörkret som jag är rädd för, utan ett mörker som är ofarligt och varmt. Varmt måste det vara, annars står man ju inte ut.

Om jag bara fick det ett tag skulle allt vara så bra sen.

Carolina beklagar sig över skolarbetet för typ 34996533e gången

Varför går det inte att skriva när man måste? Smet iväg från svenskan (igen) för att åka hem och skriva, eftersom jag vet att inget blir gjort i skolan. Och sen sitter man här. MÅSTE skriva det där kåseriet. Vadå, det är ingen stor grej, när jag väl skriver så brukar det kunna gå ganska bra. Men det är just det. När jag väl skriver. Men jag gör ju inte det. Jag har noll självdisciplin. Det kommer att få tråkiga konsekvenser. Det finns en uppsjö med saker att göra, men vad gör jag? Jag kan inte skylla på dålig fantasi hela livet. Men var finns min kreativitet då? Den verkar i alla fall inte vara något som jag bara kan plocka fram när det behövs. Så tyvärr, jag kan ju vänta mig ett Helvete fram till Studenten. Det jobbiga är inte att det är lång tid kvar, för det är det faktiskt inte, utan allt arbete som ska göras på den där tiden. Jag kan bara tänka på att skolan ska ta slut. Jag är bara rädd att jag inte ska ta mig dit med betygen i behåll.

blåhår

Denna är ett minne blott! Min gråblonda elaka utväxt har eliminerats. Tack till Johanna som gjorde slut på eländet och Annie som övertalade mig under pistolhot att ta den blåsvarta färgen.

Så väldigt blått kan jag ju inte påstå att det blev, men ändå, blåare än förut och svartare än svartast!