Höstbilder

Stockholm

Det blev faktiskt mer lyckat än jag hade förväntat mig. Kvällen innan tyckte jag att det kändes lite halvbra att åka till Stockholm dagen efter, men det blev riktigt kul.
Det började med att det blivit något fel med våra platser på tåget. Så efter att vi stått still ett tag i bistron kom konduktören och talade om att vi fick sätta oss i första klass i stället. Jag upptäckte att jag hade ett rätt bra snok-öra, försökte sova och fick kex kastade på mig av Blerta.

Vi började med att gå på medelhavsmuseet, där Annie och Magnus fick klä ut sig. Jag fattar inte hur jag kunde glömma kameran, så tyvärr har jag inga bilder på det. Men de blev tjusiga i alla fall.

Sen gick vi ut i regnet igen och försökte hitta något ställe att äta på. Det blev McDonalds, och nej, det var inte jag som bestämde det. Lite halvt missnöjd efter en titt på menyn frågade jag killen bakom disken om de inte hade någon sallad ens. Han pekade på menyn där alla sallader stod. Fyra stycken, kyckling i samtliga. "Nej", sa jag, "inte kyckling". "Inte kyckling?" sa killen. "Då gör vi en utan kyckling och så får du en fruktpåse istället!"

Javisst. Vi åt. Och sen blev vi lämnade åt vårat öde när alla gick ifrån oss, och Bea, Lina, Annie och jag fick ta oss till Historiska museet på alldeles egen hand. Och ja, vi kom ju bara 20 minuter försent. Där skulle vi spela något maya-spel som varken jag eller Annie förstod poängen i. Så vi gjorde ungefär det vi skulle, lite halvhjärtat och sen virrade vi bort oss i helt fel del av museet tillsammans med Magnus och Johanna. Vi hittade en kyrka där Annie fick syn på ett koskinn som, när vi gått lite närmare, visade sig vara skugga av Jesus på korset.
Johanna tyckte det var en läskig kyrka och sa "tänk om dörren skulle stängas och det skulle komma en massa munkar eller nåt, jag skulle fan skita på mig!"
Sen råkade vi hamna bakom en spelande symfoniorkester och stod och tvekade ett tag innan vi vågade springa förbi dem. Magnus berättade efteråt hur de där med blåsinstrumenten hade tittat jättesurt på oss.
Vi hittade också ett guldrum där vi kastade varsin peng i en önskebrunn. Annie träffade den enda stenen där i och vi kom fram till att det nog inte blev någon riktig önskning av det där.

När vi kom tillbaka till Anna var de andra klara med det vi egentligen skulle ha gjort och på våg därifrån. Vi följde med och tog tunnelbanan till gamla stan. Anna sa förtjust att hon också fått reducerat pris på sin biljett och att det måste ha varit för att hon såg så ungdomlig ut.

Efter levande historia-utställningen var det fri lek som Magnus så fint uttryckte det, och efter att vi väntat på Michelle som köpte tågbiljett hem och jag som tappat en klack, gick jag, Annie, Michelle och Bea till ett trevligt fik. Det var svindyrt men vi förtjänade det. Mitt te smakade precis som min hudkräm (dvs gott). Vi satt rätt länge, för det var skönt att sitta. Vi trakasserade Michelle lite för att hon gillar pojkband. Sen gick Bea och vi andra fördrev tiden i affärerna. Jag hittade en jättefin klänning som kostade skjortan, och jag köpte den inte. Jag hittade i alla fall två par handskar och ett linne, vilket var tur eftersom jag har en tendens att känna mig extra misslyckad om jag inte köper något.

Innan vi åkte hem gick jag för att köpa en macka, och Annie tog motvilligt upp sin plånbok igen, efter att jag sagt att hon var tvungen att punga ut igen (hon hade den dagen fått lov att betala både min tågbiljett dit och mitt fika).
Annie hade provocerat fram en slags debatt mellan mig och Michelle genom att säga att jag tänkte bli vegan (vilket jag nästan glömt själv), och den varade väl ungefär hela kvällen.
Jag: "Det här är hjärntvätt!" Michelle: "Om det kom in en helstekt gris här, skulle inte du kunna äta grönsakerna runt om då?" och "Om du var på en öde ö och alla växter var giftiga, skulle du inte kunna skjuta grisen då?" Annie tyckte jag klarade mig rätt bra i mitt försvar. Och mitt i allt det där lovade jag till och med att gå på balen, vad nu det hade med saken att göra.

Sen fick vi lära oss mer schweizer-tyska, pratade lite skit, konstaterade att Annie såg ut som amish-folket i min hatt, trakasserade mig, och fick sällskap av en skäggig snubbe med dator som tog Annies plats.

Kom hem, drack juice och såg slutet på Idol.

Sp-dag

Sp-dag. Igen. Jag känner ingen större motivation måste jag säga. Skattjakt i Plushuset och bowling. Dessutom fika ute bland lodisarna, i regnet (det kommer att regna, jag är säker). Det känns inte som det som jag helst skulle göra den här eftermiddagen. Shakespeare är inte helt avklarad, och på det ligger en presentation på engelskan och en dialog på spanskan, som ska redovisas imorgon. Vem orkar med en Sp-dag.

om körskolan

Det regnar. Det har regnat hela dagen. Tisdag innebar teorilektion på körskolan igen. Hade jag inte varit så förbannat sjuk så förbannat många gånger så hade jag varit klar nu. Men nej, nu har jag antalet lektioner kvar. Och jag måste verkligen försöka intressera mig genuint för det där. Jag lovar jag ska. Jag ska..till nästa gång kanske. Men det är lite svårt när den där oinspirerande gubben står där framme och mal om maxlaster och accelererande omkörningar och jag antecknar lika seriöst som på den gamla goda tiden då man hade naturkunskap. Men det ska bli ändring på det, det ska det. Och jag ska boka körlektioner. Snart. Typ någon gång i framtiden.

grr

Ni får ursäkta att det är lite glest mellan bloggarna nuförtiden, men jag har en del att göra. Nu sitter jag och jävlas med Ylvas Shakespeareuppsats. Men jag måste säga att det går ganska bra ändå. Betydligt bättre än det kommer att gå med historian. Jag vet inte hur många gånger jag har tagit fram den, stirrat på den och lagt tillbaks den. Måste ta franskan idag också, god damn. Hur ska man orka. Vi funderar dessutom på att överge vårat projektarbete efter några katastrofala försök igår. "Det är inte ens lite roligt längre". Nej, det är faktiskt tråkigt". "Du, det är faktiskt mer än tråkigt". "Ska vi inte ta en liten paus?" "Jo det låter bra".
Den där pausen, den höll i sig resten av kvällen. Och den resulterade i att Annie ritade en fin karl. Här är han:

dövare än vanligt, sorry folks

Idag fick jag alltså återse skolan igen. Det tog inte lång tid innan Annie hade tröttnat på min halvdövhet. På franskan var det helt omöjligt för mig att höra något av vad hon sa eftersom hon satt till höger om mig. Det resulterade i att hon fick kladda ner varje sida i mitt häfte för att säga det hon inte kunde få sagt (typ, "gissa vad det här är" och "är det jag som har ritat den där baguetten?"). När vi fick till uppgift att skriva vad vi skulle göra om vi fick 10000 euro, skulle hon minsann skänka bort en bit av sitt och åka på någon flashig resa medan hon talade om att jag minsann skulle skynda mig och handla en massa och sen känna mig dålig efteråt. Jag skrev det. (och nu hamnade det på bloggen också, hah.)

I övrigt har inte så mycket hänt, förutom att Michelle har försökt övertyga oss om att rumpor är något alldeles extra. "De utstrålar något, någon energi!" Jaja, Michelle, men inte på det viset. En rumpa är en rumpa. Det är faktiskt inte den man tittar på. Rumpan är inte sexig. Jag fattar inte. Jag bad henne också om att göra en analys på nästa rumpa som gick förbi. Det lyckades hon rätt bra med.

Om jag vore lite fräck nu så skulle jag kunna lägga upp en bild på Annies rumpa för att illustrera den här texten (jag har nämligen fått lov att ta såna när hennes byxor har spruckit), men jag tror inte jag gör det. Jag har visserligen en bild på Martas som jag skulle kunna ta. Men den är kanske ännu värre, så tyvärr, det blir nog ingen alls.

god morgon

Tro det eller ej, men nu sitter jag här igen. Efter hundra år av uteblivet bloggande är både jag och internet tillbaka.

Så. Jag har fortfarande inte riktigt tillfrisknat från min kombinerade ögon- och öroninflammation som jag fick för mer än en vecka sen. Jag mår rätt bra, men jag hör dåligt och luddigt. Jag kommer till skolan imorgon i alla fall.

Jag tror inte jag ska ge mig på någon sammanfattning av vad som hänt under tiden jag inte har skrivit, det skulle nog både bli omöjligt och tråkigt. Ja, inget livsavgörande har hänt ändå, så jag fortsätter väl bara med här och nu. Vad nu det är.