the end of summers

Nej, jag känner efter och känner efter, men det är fortfarande så. Ingen ångest. Imorgon börjas det igen efter veckor av bortglömda dagar. Det blir annorlunda sen, jag vet. Det kommer att vara lika tungt som alla andra år. I alla fall är det vad jag tror. Det är ju inte riktigt samma sak i år. Jag är av med de värsta ämnena. Inte för att det är någon garanti för att slippa nedstämdhet. Jag får ju dessutom dras med Rappen i ytterligare ett ämne.

Jag vet inte om jag kan säga att det är tanken på att det är det sista året som gör att allt känns mindre jobbigt, eller om jag bara blivit dålig på att känna, eller avtrubbad. Jag vet fortfarande inte vad som händer efter studenten. Jag vet inte ens om jag litar på att jag under det här året kommer att komma fram till något vettigt. Jag vet ingenting.
Som vanligt.

Vad gör man när man inser att man hamnat på den sista sommarlovsdagen i ens liv? Som med det mesta så känns det inte. Man tror att man märker sådana tillfällen. Men det gör man bara innan och efteråt.

Vi låg i alla fall på golvet och åt chokladkanin från Paris och tände levande ljus.