gâteau du jour

Det är lugnt. Jag är inte död eller något sånt. Jag är bara seg. Man kan kanske säga att jag utelämnar bloggandet för er skull. Alla mina dagar ser likadana ut och jag tror inte ni vill läsa om hur jag springer runt på labbet och häller vatten några fler gånger.

Jag brukar alltid vara helt själv på lunchen. Men idag hade jag och min enda arbetskamrat lyckats pricka in den samtidigt. Och när jag satt där som bäst började det helt plötsligt drösa in ett helt pack med gubbar. De hade tårta med sig och slog sig ner runt bordet och åt och pratade och skrattade och berättade att de skulle gå ner i vikt. Jag satt på mitt hörn och kände mig lite udda. Efter en liten stund stannade en till snubbe utanför med sin enorma traktor och kom in. Sa hej, tog sig en tårtbit och gick därifrån igen. Han blev inte ens bjuden. Jag hoppades lite försynt att någon kanske skulle fråga om inte jag ville ha lite. Men så blev det inte, och jag smet därifrån innan det började kännas alldeles för fel.
När jag kom tillbaka till köket en stund senare stod hälften av tårtan kvar på bordet. Jag suckade lite för mig själv, vek ihop kartongen, ställde in den i kylskåpet och kände mig verkligen som den enda kvinnan i byggnaden. Jag påpekade lite senare att den där tårtan kanske inte skulle stå framme och att jag hade ställt in den. Jaa, ja, det hade de ju inte haft en tanke på. Och jag fick gå hem utan tårta, såklart.

Och idag var jag trött för första gången på riktigt länge. Har inte varit det fast jag jobbat.

Men, nu är det bara en vecka kvar. Sedan händer det grejer. Höh. I alla fall fler grejer än nu.