Jag fattar ingenting. Jag orkar inte bry mig om den jävla släktforskningsuppgiften. Jag har skjutit på det varenda dag i ett par veckor. Jag skulle gjort den i går, men jag var bara tvungen att titta på Pirates of the Caribbean i stället.
Jag är tom i huvudet just nu. Det är ingen bra uppsats-dag.

Och imorgon ska vi avsluta vårat pepparkakshus i skolan. Vi var hemma hos mig i lördags och gjorde grovjobbet. Det var väldigt roligt, och fult blev det också. Men som sagt, kul hade vi.

Gårdagens bild

förbannad

Det värsta som finns är onda barn. Barn är mestadels onda. Och det är för jävligt. Gamla barn som förväntas ha växt upp är ännu värre. Och det är det jävligaste av allt. Nästa gång, Marta, då frågar vi vad de har för problem eller ger dem en smäll på käften. Jag är arg. Det är sjukt, och jag fattar inte. Vad är det som händer? Det är så äckligt.

och visst kunde det bli värre också

Ja, tror ni inte att eländet faktiskt inte var över. Jag gick ut till kvart över tre-bussen. Ja. Den kom. Gudskelov. Kom till Åvestadal där jag som alltid skulle gå till buss 2 och byta till den för att komma hem. Och när jag som bäst var på väg, så ÅKTE fanskapet! Så där stod man ensam på en öde gammal skolgård, i det begynnande mörkret. Men vad kunde jag annat göra än traska iväg genom Krylbo. Jag tänkte att förra gången jag fick mig en promenad där var när det var sommar och hett och jag var på väg från jobbet. Nu var det svinkallt och inte ens en promenad i det raskaste tempo en kortbent människa som jag förmår kunde värma upp mig.
Jag gick till stationen i Krylbo och gick in i väntsalen för att värma mig. Där satt jag och väntade tillsammans med två Krylbo-lodisar som också verkade vara ute efter ett varmt ställe att fördriva tiden på. Där väntade jag sedan tills bussen kom halv fem. Det var den fula gula bussen, och jag var tvungen att sitta ganska långt fram. Där stod en full man som drack öl och pratade konstant med busschauffören under hela resan. Vad busschauffören sa har jag ingen aning om, men jag det jag lyckades urskilja ur den andres prat var något om krig och religion tror jag. "Terrorist! You know terrorists they kill! Kill kill kill. Fuck the arabs. I'm..öh..orthodox. AAMEN! ....Allah. Black jews. Jews. You know jews? Fuck you." Sedan tror jag busschauffören sa något om att han inte fick dricka på bussen. "Aah", (tummen upp). "Is good".

Sen kom jag hem. Det var kolsvart. Jag var trött. Jag är trött. Jag får inte vara trött.

bussjävel

Där står man med röd näsa och stelfrusna händer och väntar på den förbannade bussen i en halvtimme. Och den kommer inte. När det nu inte blev någon bild, precis som jag hoppats, och man verkligen behöver den här tiden till att göra högen av uppsatser och läxor lite mindre besvärande, nej då får man inte komma hem.

Aaww.

Och jag har inte tinat än.

Snart kommer väl FÖRHOPPNINGSVIS nästa buss.

"jag har ju knappt fattat att det är torsdag!"

Jag måste säga att jag inte hade förväntat mig att det skulle gå så bra att tänka ut ett nytt projektarbete. Men där ser man. Nu ska vi bara finslipa idéerna och involvera vissa lärare och andra människor. Cheers to us.

Och idag var det fars dag då. Far fick kaffe på sängen och ett gräsligt fult paket med hudfärgat papper och rött glittersnöre.
Jag provade att duscha i våran nya dusch, och det blev en stor sjö på hela golvet. Det måste åtgärdas tror jag bestämt.

Men nu ska man väl återgå till the never ending skolarbete. Det här går inte ihop, det är alldeles för mycket, men har man något val?

vinter

Igår trotsade vi vädrets makter och åkte till Västerås. Det blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss, eftersom min buss kom väldigt mycket försent och vi missade tåget (Annie hade redan köpt biljetter). Men vi tog oss ändå till Västerås med Annies bror och pappa. Där kunde vi äntligen köpa vårat pysselmaterial, och jag hittade ett snyggt lila tyg
Annie: du, det är väldigt lila
jag: ja, jag gillar lila
Annie: det är lika lila som din slinga och den drog du ur!

När jag hade ätit min sallad och Annie hade tittat på och ätit muffins med gömda blåbär i var jag så fräck och betalade inte för min femkronors påtår, men det var bara för att det inte fanns en människa där som kunde ta betalt. Så vad gör man?

När vi skulle hem kom tåget förstås försent, så vi fick sitta och vänta. Och sen fick vi vänta på tåget också. Och i Sala kom den största väntan av dem alla. Som tur var hittade vi ett trevligt fönster vid toaletterna där vi planerade ett nytt projektarbete, efter att jag nästan satt hjärtat i vrångstrupen eftersom jag fick veta att arbetet ska in i mars eller april. Ett av de tidigare tvivelaktiga förslagen var en utställning med norrmän, men den skrotade vi ganska snabbt. Hoppas vi är något på spåren nu. Men jag törs inte säga något än.

Sen var Annies mamma så snäll att hon kom och hämtade hem oss.