samtal mellan en torrboll och en annan

jag: Jag har tre fötter.
annie: Har du tre fötter?
jag: Ja, jag har en toffla.
annie: Snart är det jul.
jag: Ja, vadå då?
annie: Jag tänkte på tofflorna.
jag: Jaha, vad har det med julen att göra?
annie: Jag vet inte. Tomten kanske.
jag: Nej, tomten har träskor.
annie: Ja, men han har kanske med sig ett par.
jag: Ja det är ju klart, han måste väl ha med något att byta till inomhus.
annie: Du bara driver med mig!
jag: Va?

torsdag

Jag hatar gympa. äh, hatar är lite grovt, fast det stämmer ju också, men eftersom jag hade tänkt fortsätta lite så kanske jag ska uttrycka mig lite mildare. Jag ogillar gympa. Jag ogillar gympasalen. Jag ogillar gympakläder. Jag ogillar gymparelaterade saker. Jag ogillar bollar. Och siffror. Bollar och siffror. De har ju ingenting med det här att göra. De kan dra.
Så där, Butter har talat.

Förutom att praktisera mina favoritämnen har jag idag sett på när Agnes ätit pain riche, provat solbrillor med Agnes och hittat ett par som fick henne att se ännu mer ut som Willy Wonka. Fått Agnes att hämta lakritsbitar åt sig själv fast hon inte visste om det. Gått på bio.

Ny frisyr

Det är sant. Fixade lugg och toppning 17.15 i eftermiddags. Det är kanske inte vad man väntar sig av mig som aldrig klipper mig utan går runt som en risbuske tills jag helt enkelt måste göra nåt åt det. Men. Here I am. För första gången har jag låtit någon platta mitt hår. Och det är verkligen platt.

Så..för övrigt händer det inte så mycket.

Annie fortsätter att påpeka att jag jämt går runt och muttrar ("om du vore en av de sju dvärgarna så skulle du vara Butter").

Marta talade om för mig att jag har hjärt-stjärt.

Annie är ingen lock-hare.

Det lär inte bli något Valborgsfirande (får väl tända en liten brasa hemma och grilla tegelkorv).

ett kärt ämne

Back in business, som vi säger. Efter 3 veckors frihet (jag råkade vara sjuk de där 3 dagarna innan påsk) skulle man åter igen släpa sig till skolan och börja dagen med en härligt uppfriskande mattelektion. Skolan var fulare än vanligt. Men vad som däremot var en trevlig överraskning var att jag hade skrapat ihop till ett imponerande vg på matteprovet! Vad som i och för sig var mindre lyckat var att jag hade misslyckats fatalt (IGEN) med de o så viktiga andragradsekvationerna. Vad är det frågan om egentligen? vem jävlas med mig? jag kan andragradsekvationer egentligen, jag lovar. Så jag spenderade ännu en lektion med att försöka lära mig det där. Höh..nej det gjorde jag inte. Jag spenderade ännu en lektion med att kladda mönster i marginalen på mattehäftet. Och Marta försökte inte ens hindra mig idag.
Jag ska bli så lycklig i höst när jag slipper skiten. Jag menar, c-kursen är ju inte ens att tänka på. Jag ska anordna ett bål tror jag, för att fira.
Fast ok. Björnen är ju inte skjuten än, så jag ska väl inte bli alltför hoppfull. Det finns ju fortfarande en chans att jag inte klarar kursen, p g a de fula ekvationerna.

en kväll med kyrkans roll i samhället

Agnes stormade in i mitt rum när jag som bäst höll på med dammsugningen. Tjenare Agnes hojtade jag, och avbröt snabbt mitt flitiga arbete. Agnes hade en ny smårutig skjorta. I väntan på våran sista tredjedel av gruppen roade vi oss med att lösa ett korsord (Agnes skapade nya ord, tex, vad sägs om det här: dur, på sex bokstäver... hm...ton..tone.. tonert?) Vi fick snart hjälp av Annie som även hon hade kämpat sig ut i vildmarken. Hon bad mig genast att spela nån musik, (vad som helst, men inte turk-toppen). Vi lade ner korsordarbetet när vi fastnade på "blir mången köttbit", som inte kunde bli annat än steki.

Så, vi kastade oss alltså in i vårat tunga viktiga religionsarbete: vad skulle hända om kyrkan försvann? (inte skulle det göra mig nåt, sa jag helt i onödan). Men där satt vi i alla fall på min säng och sammanställde alla fakta vi hade samlat på oss från diverse församlingar. Det var ganska tråkigt (och då får man gärna tolka in en liten underdrift i ordet "ganska"). Men med det har jag inte sagt att vi hade särskilt tråkigt. Det finns oändligt mycket saker man kan liva upp en tråkig pluggar-dag med. Agnes fick till exempel en mycket vacker party-utstyrsel designad av Annie och mig. Annie tog min klocka och slängde ut den genom fönstret, där den fick ligga och rosta och dra på sig fuktskador. (Ok, inte, men det hade blivit så mycket roligare - vilket ni förstår som känner till förhållandet mellan mig och min klocka). Vi satt också ett tag och smuttade på min hudkräm som Annie hade förvarnat "smakade ogräs". Det kan jag inte tänka mig, sade jag, och provade på jag med. Ni kommer kanske inte att tro mig, men hudkräm som luktar gott, smakar också gott.

Till slut tyckte vi i alla fall att vi förtjänade det obligatoriska fikat, och jag märkte till min förtjusning att vi hade en massa godsaker hemma. Jag bjöd till och med på de sista Paris-kakorna. Sen återgick vi förstås till religionen. Fick information och baptisterna från en trovärdig källa. Försökte googla upp frälsningsarmén utan lyckat resultat. Sen började vi själva huvuduppgiften, dvs att tänka ut vad som faktiskt skulle hända om kyrkan försvann. Vi var tvungna att avbryta när jag hade frågat dem om de var hungriga lite för många gånger. Vi fortsatte i köket. Jag kände mig hopplöst icke delaktig, men stod i alla fall för serveringen av näringsrik kost (pastasallad för 1000000e gången). Fick till slut klart eländet och skickade hem Agnes för renskrivning (ingen annan kan nämligen tyda hennes s. k. handstil).

bio

och så genomlider man ännu en lagom seg och händelsefattig påsklovsdag, precis som igår. Igår var det i alla fall filmstudio som tur var, och när jag träffade en nyklippt Agnes muttrade hon surt: "det blev Willy Wonka-frisyr igen. Jag hoppas det hinner växa 2 cm tills på måndag."

Filmen var väl bra, helt ok. Jag säger helt ok, därför att jag av etiska skäl inte kan ge högre betyg till en film i vilken man på riktigt dödar en tupp. Alltså, det gör man inte. Det som istället verkade chocka folket i publiken var scenen med araben som skar av sig halsen. Det kan man väl förstå på sätt och vis, men det är ju inget som man kan jämföra med att offra ett jävla djur för en filminspelning. Jag kan bara inte respektera de människorna och det projektet. Shit, ju mer jag tänker på det ju argare blir jag. Men vad kan jag göra, jag är ju redan vegetarian.

Hm, nu spårade jag ur i nåt helt annat än det var tänkt. Men nu ska jag väl ägna resten av min dyrbara tid åt att skriva ett jättearbete på franska.

det är bättre att slänga sitt skräp i en postlåda än i en soptunna. de är mindre äckliga.

vi försökte dikta lite igår. en dikt om vårat älskade Paris! vi kom inte så långt eftersom det inte riktigt gick att hålla sig seriös hela tiden. kom på att det var ofantligt svårt att rimma på i. rader som "tornet vet vad det vill, tornet är inte bi" funkade liksom inte så bra.

vi fick i alla fall fika två gånger, den ena gången var ju bara glass och det kan ju inte riktigt räknas, så det blev en till. jag upplyste Annie om att man inte borde lukta på citronmuffins, det förstör liksom hela känslan av att de är goda. hon luktade på den.

det var i alla fall en fin dag. spenderade en timme i lekparken och åt läkerol och tappade skräp på marken.

Den första bloggmesen

jag är bara trött

Varför bloggar du inte, säger Annie.

AH, varför. För att inget händer i mitt händelsefattiga liv, och om något bara hände så kunde det väl hända att jag kanske bloggade ihop nåt händelserikt som folk av en händelse kunde vilja läsa. Det Ända som händer för tillfället är att Annies byxor har spruckit, och det är ju visserligen kul i sig. Men jag kan ju inte skriva om Annies Ända, det får hon göra själv.

var hälsad påsken

det är långfredagen. Alllt är tyst och stängt och öde. Alla stannar hemma och hedrar Jesus och tänker över sina synder eller nåt i den stilen. Vissa spikar upp sig på kors har jag hört.
Själv ska man tillbringa kvällen på bion med lite romantisk bög-film.

paris a mon coeur!

Så var man hemma i sitt röda hus med vita knutar efter 5 underbara dagar i Paris. Jag har dragit på min en förkylning, men minnena från resan och alla bilderna räcker för att hålla mig på benen.
Vilken vecka! jag har aldrig i hela mitt liv gått så mycket med mina fötter som jag gjort under den här resan. En vecka har aldrig varit längre och händelserikare (och då syftar jag inte på att tiden går långsamt när man har tråkigt, utan på att vi har gjort så mycket under en dag att det inte går att förstå att något har hänt samma dag på kvällen.)
Jag skulle säkert inte komma ihåg hälften om jag inte hade skrivit ner allt, snyggt och prydligt i min dagbok varje kväll (i och för sig bara för Stens skull).

Så. Det finns vissa saker som går att konstatera så här i efterhand:

• Fransmännen lever på socker, de äter socker jämt, i alla former (och det verkar inte så tokigt, själv gick man ner 2 kg).
• Fransmännen kombinerar inte toalett och badrum.
• På Lycée Helene Boucher finns bara herrtoaletter.
• Dellen är jättebra på att uttala Saint-Paul på franska.
• I Frankrike är det ok att komma fram till någon på gatan och säga excuse me, you're beautiful.
• Michelle var alldeles för liten för att få komma upp i Triumfbågen (tur att hon hade två vänner som var några månader äldre).
• Om ens ben skakar så äter man bara upp Annies påse med Falafel-pinnar.
• Fransmännen älskar att tala om för oss om den nya arbetslagstiftningen.
• Man kan köpa en dyr sallad bestående av 5 tomatskivor och lika många mozarellaskivor).
• Det går utmärkt att leka fotleken överallt, till och med på tunnelbanan).
• Eiffeltornet är brunare än man tror.
• Agnes tycker om sallad med crabfish, majs, morot och rödbetor (som jag gladeligen gav bort).
• Man får inte sitta på gräsmattan vid Eiffeltornet.
• Man får inte sitta i trappan vid Forum des Halles.
• Matthieu tycker att matte är BÖRING.
• Man kan lugnt flänga runt en hel kväll kring Notre Dame utan att ha en aning om vart man egentligen är på väg och vad man vill göra.
• Fransmännen älskar att dansa och spränga öronen av sig.
• Man kan sitta på golvet och spela svälta räv utan att veta vad det går ut på och ändå vinna.
• Man klarar sig bättre utan Gohde (och jag är säker på att Gohde klarar sig bättre utan oss med bara sin grod-kompis)

Den här veckan har varit helt fantastisk, och inte minst har den stärkt gemenskapen i klassen. 5 dagar var kanske lagom, eftersom det nog skulle ha blivit omöjligt att hålla sig igång under en längre tid (jag syftar på bussresan hem, Annie).

the last day before I leave

Jag har sovit dåligare än jag gjort på länge.
Tillbringat ännu en morgon i sömnparalys.
Försökt inse att jag faktiskt ska åka.
Hjälp syrran att beställa rosa byxor.
Packat.
Mamma har limmat min väska för tredje gången.
Gått runt i största osalighet.
Lyssnat på Lichtgestalt för många gånger utan att tröttna.
Fotograferat mammas tulpaner.
Väntar på hallonpaj.

fare thee well!

jag har överlevt i 18 år

Grattis, jag klarade 18. Om planet störtar på måndag så blev jag i alla fall 18. (Om planet lyfter över huvud taget vill säga. Man vet ju aldrig these days).
Födelsedagen var inte så tokig, förutom att skoldagen avslutades med lektion med Gohde, där alla gör allt de kan för att skapa lite kaos. Vi vägrade ställa upp stolarna i ett klassrum vi inte ens varit i närheten av, Johanna bjöd än en gång med Gohde till festen på torsdag, Annie kommenterade Gohdes mage, Gohde försökte prata engelska, Hanna tog över det hela med att göra en lista på vad vi ka göra i Paris på tavlan.
Till slut kom man hem i alla fall, och kunde inleda något slags firande. Tack mina söta vänner!







ett paket till mig, skönsång med herr måne, tårta till Simbis, ett öppnat paket