blogg à Paris

Sa där ja. En blogg ska man väl fa till pa nagot sätt. Fast a ena sidan finns det väl sa mycket att säga att det blir svart att skriva nagot alls (om det över huvud taget är nagon som fortfarande läser, jag kan halla med om att det är lite drygt att läsa text utan vara kära a:n, om ni nu fattar, alltsa, ah kolla: °a. Snyggt °a va? ok, jag tror jag lägger ner det och skriver om nagot vettigt i stället.

Kan ju berätta om min dag da.
Gick upp tidigt. Klockan 9, en okristlig tid. Det var kallt som satan och när man skyndade ut för att köpa den dagliga baguetten regnade och blaste det dessutom. Michelle var kvar hemma, eftersom hon är sjuk, Men Annie och jag slog nog rekord i seghet den här morgonen. Vi kom nästan försent till föreläsningen pa rue l'Estrapade. Inte för att det hade varit dagens katastrof direkt, da föreläsaren i Histoire de l'Art är ganska trakig och oinspirerande där hon sitter med sitt fluffiga har och halvt läser ur ett manus med ansträngt langsam franska.

Efter föreläsningen var det bara att ge sig ut i det ogästvänliga vädret igen. Och samtidigt äta sin medhavda baguette. OCH halla i paraplyet som helst ville blasa iväg nagon annanstans. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, sa jag vandrade mest runt. Och när jag gick där, pa en mindre gata, kom plötsligt en snubbe fram till mig och började "excusez-moi mademoiselle....!" och sen drog han pa och jag förstod inte sa mycket, vilket jag sa, och oturligt nog kunde han engelska ocksa. Han sa att han fatt syn pa mig över gatan, och "helt spontant" kommit fram till mig. Han "tyckte om min stil" tydligen. Jag sa att jag var svensk. "Are you really Swedish? You look so French. Do people really look like that in Sweden? Are you born in Sweden?" Yes, yes, I'm very Swedish sa jag och ville inte riktigt ha fler fragor. Efter ett tag undrade han om det var möjligt att träffas igen och ta en drink. Nej tack sa jag, but that's very nice of you. Varför händer det sa ofta att dessa suspekta män intresserar sig för mig? Visst, visst, lite smickrad ska man väl känna sig, men ända.

Hur som helst, min lektion började kl 3, och jag var där tidigt. Det var svinkallt i klassrummet. Inte ens min kära lärare kunde säga nagot annat. Som en tröst fick vi 2 bonbons var idag, och det var ju inte fy skam (när nagon kommer försent i min klass maste den bjuda pa godis, och det är en ganska trevlig regel. Det blir liksom ett helt förrad där i klassrummet. Läraren, Madame Berthier uppmanade oss alla (eftersom sa gott som alla är mer eller mindre sjuka) att ga hem och blanda iordning nagon skön grej bestaende av rom, honung, varmt vatten OCH tva aspirin. Det var tydligen det bästa. Hm, jag kanske ska ga hem och testa pa Michelle.

Efter skolan tog jag métron och rer:en mot Luxembourg. Träffade pa en av mina amerikanska klassisar i rer:en och vi stod och pratade lite medan taget stod still och hade nagot problem. Det var rätt trevligt ända.

Et voilà. Nu sitter jag här. Ska ga nu, aka hem och steka pannkakor och sen lata kvällen överraska mig. Har ni tur bloggar jag igen. À bientôt