hejdå Schweden

Jo, jag lever faktiskt än. Och det är väl det minsta man kan begära, att jag skriver ett litet inlägg innan avfärden ut i världen, och det så kallade livet. Det är alltså avfärd imorgon, och sedan är det oåterkalleligt. Där kommer vi att stå, tre bondläppar i storstan, med stora resväskor och tre månader framför oss. Jag har ingen aning om hur det här kommer att bli. Konstigt. Nytt. förhoppningsvis kul.

Ja, det finns egentligen inte så mycket att säga. Jag vet ju inte så mycket. Och jag vet inte vad jag ska göra nu heller. Jag tror jag är klar med packningen i stort sett. Och något måste jag göra, annars blir jag bara nervös. Borde gå och koka dagens fjärde kopp te kanske. Jo, det låter som en rimlig sysselsättning. Klockan är ju bara tre. Jag har många koppar kvar innan den här dagen är slut.